Tuesday, April 25, 2006

Maya, kunskap som förlorades



Columbus ”upptäckt” av den ”Nya världen” tilldrog sig år 1492. Strax efter, tycker vi nu, men i verkligheten en mansålder senare, landade biskop Diego de Landa på Yucatanhalvön år 1549. Det blir lättare om jag säger Mexico.

I nästan trettio år vistades och verkade biskop Diego de Landa bland de människor som bebodde halvön, spillrorna efter mayafolket. Han närmast förstummades över de otroliga pyramider och tempel som fanns. Byggnader långt större och mer fantastiska än dem han lämnat bakom sig i Europa.
Biskop Diego de Landa fascinerades så djupt att han i detalj nedtecknade och redogjorde för hur mayasamhället fungerade. Han hittade även deras skriftspråk och var intelligent och tålmodig nog att lyckas förklara hur det var uppbyggt och hans tolkning ger fortfarande vägledning, nu 400 år senare, om än forskare av idag kan se att han hamnade en aning snett.

När den skarpsinnige iakttagaren Diego de Landa gjort allt detta började han samla in skrifter. Han tog det intet ont anande mayafolket till hjälp. Så brände han alltsammans.
Uppfylld av nit och kärlek till idén med det goda i kristendomen och sin iver att utrota hedendomen lyckades han väl, endast fyra skrifter undkom biskopens bokbål och finns bevarade.

Idag fylls vi av andra idéer, säkert även de flesta av er som läser det här; ”Fy farao, vilken kulturvandalism!” hör jag er nästan utropa.

Idén att vi måhända inte bör förstöra andras språk eller kulturskatter, eller ens ha ihjäl varandra, börjar så smått sippra in i oss. Sakteliga har vi människor skaffat oss en ny värdegrund. Vi klarar till och med delvis av att hantera att det finns flera olika religioner.

Men åter till mayaskrifterna. Det var i högsta grad synd att biskop Diego de Landa brände dem. För en del forskare börjar tro att Mayafolkets högtstående kultur gick under på grund av klimatförändringar, delvis orsakade av dem själva; de högg ned för mycket skog, bland annat för att skaffa ved till putsframställningen som de ville putsa sina stora byggnader med. Torka och erosion blev en första följd. Därpå uppslitande inbördeskrig om mat eftersom svält härjade. Så gick en fantastisk och blomstrande kultur under.

Vi står inför samma problembild, en klimatförändring troligen orsakad av oss själva.
Vad tänkte mayafolket? Vi vet inte eftersom vår nitiske vän biskopen brände skrifterna, men det troliga är att deras kungar och herremän fortsatte att kortsiktigt höja sin egen status, prestige och makt, ungefär så som sker idag i vad vi tror är modern och medveten tid.

Vi fortsätter framåt på det sätt vi vant oss, trots att det finns framsynta forskare mitt ibland oss som säger: ”Vi måste ned till en tiondel av den konsumtionstakt och rovdrift vi bedriver. Då har vi en chans.”
Istället accelererar vi konsumtion och förbränning. Vi formligen pumpar upp koldioxid i vår sköra atmosfär.

Vi vet allt det här. Våra politiker skriver under globala överenskommelser, och tvingar industrin att handla med utsläppsrätter. Men utsläppsrätterna är så väl tilltagna att ingen bromsning sker. De är ett bländverk. Istället ökar takten inte bara på konsumtionen utan även koldioxidhalten i atmosfären. Parallellt och paradoxalt tror vi på och omhuldar en annan idé, att ständig tillväxt inte bara är lösningen utan vår enda väg till fortsatt lycka.

Vi vet att i sinom tid går vi under om vi fortsätter på samma vis. Vi går under globalt, precis som Maya gick under lokalt.

Vi vet. Vi bär denna rätt skrämmande idé om vår egen undergång inom oss.

Frågan är om vi anser att det är en viktig idé.
Tillräckligt viktig.
Vi beter oss som om den inte var det.

(Även publicerad i min vanliga blogg, men med annan vinkling den 4 juli 2006)

Wednesday, April 12, 2006

Artikel 3

Artikel ska publiceras här.

Monday, April 03, 2006

Artikel 2

Artikel ska publiceras här.

Artikel 1

Artikel eller en första "grundtext" ska publiceras här.